Med en 13 man stark matchtrupp åkte vi på söndagsförmiddagen (19 april) till Pettersbergs IP i Örebro inför en efterlängtad, men ack så oviss, seriepremiär mot IK Sturehov. Med fjolårssäsongen i bakhuvudet, där vi hankade oss fram och tampades i botten av tabellen medan IK Sturehov inte tappade en enda poäng på hela säsongen, visste vi att det var ett bollskickligt lag som vi skulle komma att ställas mot. Däremot stod det klart att många tongivande 99:or lämnat föreningen och gått till Örebro SK och att motståndet för dagen skulle bestå av spelare födda 00. Känslan på förhand var att tyngd och finess skulle ställas mot lite mindre tyngd och finess. Våra 13 man skulle ställas mot motståndarens 16 man och precis före matchen poängterades att vi absolut skulle kunna vara en svår nöt att knäcka men att det hela hängde på om vi skulle orka. Lyckligtvis visade vi med blod, svett och yrsel att så var fallet.

Med två resliga herrar som strikers uppbackade av ett välkomponerat mittfält visade vi från matchens första minut att tyngden och kraften framåt var att räkna med. Tidigt i matchen snappade Mohammed, något slumpartat, upp bollen djupt ner på offensiv planhalva och satte bollen i nätmaskorna bakom en chanslös målvakt. Vidare trummade vi på och var solida i försvarsspelet och distinkta i anfallsspelet, även om de sylvassa målchanserna var få till anfallet. Efterhand började dock orken sina och Sturehov tog över mer och mer. Några hastiga och oplanerade byten fick göras och två till vardags yttermittfältare agerade helt plötsligt ytterbackar, vilket gjorde att balansen i laget rubbades mer och mer. Sturehov skapade några farliga målchanser under första halvlekens sista kvart men vi lyckades ändå hålla tätt och behålla ledningen till halvtidsvilan, till viss del tack vare oskärpa hos motståndaren men framförallt för uppoffrande och heroiskt försvarsspel. Även om vi hamnade längre och längre ner på plan och fick kortare och kortare anfall fanns viljan att till varje pris bistå Anton och försvara vårt mål. Däremot stod klart att känslan inte vara den bästa och att en uppryckning i andra halvlek var ett måste för att inte tappa kommandot helt.

Under vilan genomfördes två byten igen och startelvan i första akten stod återigen på plan. Inte helt oväntat fick vi bättre balans i försvarsspelet och kunde därigenom anfalla mer harmoniskt och strukturerat. Som en blixt från klar himmel kvitterade Sturehov och det kändes som att vi straffades retroaktivt för den mindre bra perioden i slutet av första halvlek. Frågan som vi ställde oss på linjen var om några taktiska förändringar skulle vara aktuella för att få en uppryckning i spelet men innan vi hann blinka tog vi ledningen med 2-1 och bara några minuter senare hade vi dubblat målskörden och ledde med 4-1. På sju minuter hann Olle dra på sig ett gult kort efter att ha fullföljt in på motståndarmålvakten men därtill mycket rutinerat placera in två mål som den gamla back han är. Emanuel ville inte vara sämre han och tjurrusade in i boxen och stötte in bollen i mål från nära håll efter ett stenhårt och mycket distinkt inlägg från vänsterkanten.

Efter att undertecknad knappt hängt med i svängarna själv hade vi helt plötsligt en tremålsledning att gå på när lite drygt 20 minuter återstod av matchen. Med några av matcherna som vi vann under fjolåret i bakhuvudet, där vi vid ledning slappnade av alltför mycket, gavs stenhårda direktiv om att ingen med CUFF-emblemet på bröstet skulle dra ner på tempot, utan istället skruva upp det ännu mer. Rutinen att spela på resultat är sådant som kommer med tiden och dessutom är varje matchtillfälle för vår del även ett träningstillfälle. Självklart ville vi alla bärga hem tre poäng och som tur är har det och tidigare, inte helt ologiskt, visat sig gå hand i hand med att vi aldrig slutar spela, utan trummar på tills matchen är slut. Denna gång gick det vägen. Sturehov gjorde två snabba reduceringsmål men kom inte närmre än så i protokollet. Till viss del oskärpa hos dem men framförallt storartade uppoffringar hos oss, där inte minst Anton noterades för en handfull genomsvettiga avvärjningar, gjorde att vår ledning höll hela vägen in i kaklet.

Med hjärtat i halsgropen och många liter luft som pumpades ut efter slutsignalen stod vi som segrare i premiären. En krigarseger med fyra (godkända) mål, en blödande näsa och lite klassisk mittbacksyrsel på det. Med några timmar kvar till veckans första träning med boll är siktet inställt på lördagens hemmapremiär mot Karlslunds IF HFK. Mycket kvar att göra och ännu mer kvar att visa. Nu kör vi.

Vid tangentbordet,
Coach Carplind