IFK Kumla – Carlstad United 3 – 3

0 – 1 Olle
2 – 2 Totte
3 – 3 Totte

En svårspelad och stark bekanting från fjolårssäsongen stod som motståndare i den första gruppspelsmatchen, som blev en svängig historia och slutade i dur.

Efter att med en mäktig nick av Olle på ett frisparksinlägg tagit ledningen tidigt i matchen tappade vi fokus och slarvade i vårt positionsspel och inte minst i distinktheten och markeringsspelet, varefter vi helt plötsligt, och helt logiskt, låg under. Trots att det hackade lite i det defensiva arbetet över hela planen reste vi oss efter detta inte bara en, utan två gånger. Tottes två mål, varav det ena på något märkligt sätt tillskrevs en annan spelare, visade att vi besitter offensiv styrka och kan slå tillbaka när spelet i allmänhet inte riktigt är som det ska. 1 poäng och status quo mot Kumla kändes efter matchen ändå klart godkänt, det stundtals ostadiga och hackiga spelet till trots.

Carlstad United – IFK/VIF Kristinehamn 2 – 0

1 – 0 Carl
2 – 0 Aimen

Ännu en bekanting från fjolårssäsongen stod som motståndare i den andra matchen, mot vilken dubbelmötet var klart mer övertygande resultatmässigt. Men efter att ha slagits ihop med en annan förening och i första matchen slagit självaste slutsegraren i turneringen förberedde vi oss på en betydligt hårdare match än vad vi fick sist vi spelade mot dem.

Om spelet i den första matchen för dagen var stundtals slarvigt och oorganiserat blev förändringen helt klart till det bättre i denna match, där segern i slutändan kändes stabil och matchen i sin helhet klart väl genomförd. Ett elegant straffmål i krysset från Carls högerfot satte oss i förarsätet, med en ledning som Aimen dubblade i andra halvlek med ett distinkt vänsterskott i målvaktens bortre hörn. Även om motståndaren, som vi var väl medvetna om, satte fart och vaskade fram några chanser var vårt spel klart bättre, om än med slarv och bristfällig kommunikation på främst defensiva hörnor och fasta situationer. 3 poäng inkasserade och ledning i gruppen inför sista matchen, med ett utgångsläge som öppnade inför en dramatisk avslutning där varje mål skulle kunna kasta om allt…

Örebro SK – Carlstad United 3 – 1

2 - 1 Kalle

…vilket så även blev fallet. Med en tremålsvinst och fem mål gjorda av IFK Kumla var förutsättningarna klara inför den avslutande gruppspelsmatchen mot, återigen en väldigt känd bekanting, Örebro SK. Med en seger på försäsongen, oavgjort på hemmaplan och förlust på bortaplan var det dags att möta stora Örebro SK för fjärde gången på mindre än ett år.

Trots ett massivt spelövertag med mycket farliga inspel bakom vår backlinje tog motståndaren ledningen efter slarvigt försvarsspel från vår sida, efter vilket deras anfallare inte gjorde något misstag. Återigen blev försvarsspelet tveksamt och osäkert över hela planen, och när vi väl vann bollen hade vi varken idéer eller energi att göra särskilt mycket konstruktivt med den. Med ett tvåmålsunderläge i halvtid diskuterade vi om vi ville ta chansen att göra något åt saken, vilket det lyckligtvis inte var något snack om. Vi pratade om att vi börjar bli alltmer kreativa i vårt anfallsspel när vi väl sätter fart. Frågan var hur vi skulle agera utan boll och resultatet visade sig inte vara helt dumt, trots att vi i när domaren blåste av matchen fortfarande hade två mål upp.

Kalle reducerade ledningen och helt plötsligt fick vi den luft under vingarna som vi alltid ska ha, i alla lägen. Istället för att jaga boll och hamna fel i positionsspelet hjälpte vi varandra att styra och ligga rätt. Helt plötsligt tvingades motståndare försöka slå den avgörande passningen i ett läge där vi i stort sett ligger rätt med hela laget, och förstås helt logiskt lyckas erövra bollen. Den energi som vi sparade genom att inte irra runt, utan istället ligga rätt och täcka ytor, kunde vi istället använda till vårt offensiva spel. Med underläge med ett mål låg vi på andra plats och vid en kvittering skulle vi behålla förstaplatsen i gruppen. Vittring och viss osäkerhet hos motståndaren gav oss goda chanser att få in ytterligare ett mål. Men istället släppte vi mycket olyckligt in ytterligare ett mål, från vilket lärdomen blir glasklar. Vid militäriskt disciplinerat och distinkt positionsspel är vi svåra att få hål på. Men vid minsta slarv blir vi sårbara, inte minst mot starka motståndare som Örebro SK. En tredjeplats i gruppen och kvartsfinalmotståndaren skulle bli Karlstad BK eller Västerås IK.

Västerås IK – Carlstad United 0 – 1

0 - 1 Jamak

Efter sista matchen i den andra gruppen stod det klart att kvartsfinalmotståndaren skulle bli Västerås IK, ett lag som vi snöpligt förlorade mot efter straffläggning i Future Cup i påskas. Revansch fanns att utkräva och gjordes så även efter seger med 1-0, som utan en exceptionellt duktig målvakt i motståndarlaget skulle ha blivit mycket större.

Ett vackert och kliniskt frisparksmål från Jamak blev matchens enda och spelet var snudd på precis så som vi har för avsikt att det ska vara. Distinkt överallt på plan, kreativt i såväl anfalls- som försvarsspelet och ett högt tempo när vi har bollen. Den duktige målvakten till trots hade vi med än mer skärpa punkterat matchen tidigare och rott en perfekt laginsats i hamn. Även om det på defensiva fasta situationer fanns ett uns osäkerhet emellanåt var försvarsspelet mycket bra under hela matchen. Vi var överallt. Vi ville ha bollen. Och om motståndaren ville ha den så ville vi det lite mer. Specifika fotbollskvaliteter i all ära, men utan viljan trampar man vatten, hur duktig och ”talangfull” man än är.

Örebro SK – Carlstad United 0 – 0 (6 – 5 e.str.)

Var ska man börja? Efter vårens oavgjorda match mot samma motståndare visste vi att vi kan om vi vill. Även denna gång ville vi, och märkte att om vi verkligen vill då vet vi verkligen att vi kan. ”Makaroner i burk eller straffläggning, det är samma sak”, säger någon. ”En sanning med modifikation”, säger en annan. Vad som stod klart var att en mycket bra insats nästan räckte till en finalplats. Sak samma om straffläggning är ett lotteri. Förlusten var lika bitter som en arktisk storm. Men vilken förlust det var.

Efter att stundtals blivit uppsnurrade under gårdagens match knöt vi nävarna, satte i tandskydden och gav Örebro SK en riktig holmgång. Deras passningsspel skvallrar om en mycket god tillslagsträning och att vikten av att vara disciplinerad och drillad betonas. Men som vi bjöd upp till dans skvallrar om att viljan att spela fotboll finns i laget. Att inte bjuda på någonting. Inte en millimeter. Vare sig med eller utan boll. Vare sig i offensiva eller defensiva situationer. Vare sig oddsen på vår eller motståndarens sida. I denna match definierades begreppen "vilja" och "göra", som vi ofta talar om. Hur de hör ihop och var för sig är tämligen värdelösa, men tillsammans är en svårslagen kombo.

Detta var en sådan match som kan brytas ner i minsta delbara beståndsdelar och analyseras med ett leende på läpparna. Trots en dyster sorti ska vi slå oss för bröstet och säga att vi nollade turneringens slutsegrare och aldrig gav upp. Lägg därtill att sju straffskyttar tog den milslånga vägen från laget i armkrok till armkrok och vågade ta chansen att bli hjälte, och så även blev. Samtliga. En straffläggning har bara hjältar. Den bistra, men ändå underbara, sanningen är att det i slutändan endast finns ett lag som kan stå som segrare. Det kunde ha blivit vi. Vi valde att ta chansen. Men denna gång gick det inte hela vägen.

Med sådan vilja att underordna sig laget under matcher kommer vi att komma långt. Med sådan vilja i allt vi gör med klubbemblemet på bröstet kommer vi att komma ännu längre. Mot nya tider. Mot nya träningar. Mot nya segrar.

Stor eloge till samtliga spelare.
Tack till Guilin och Lukas som hoppade in under söndagen med kort varsel.

Vid tangentbordet,
Jonas Carplind