Daniel Franzén.

Ja, vad ska man skriva om den här killen egentligen. Ganska lågmäld av sig. Slänger ur sig ironiska kommentarer så man kan väl säga att han är ett barn av sin tid, då ironin sprudlade under 90-talet.
Han är en spelare ur 91-kullen, där BSK fått fram många duktiga seniorspelare.

Daniel är, enligt min mening, speciell. Man måste lära känna honom ordentligt innan man förstår honom. Innan man kan lära sig att älska honom. Han är som en annorlunda smak i en maträtt innan man vant sig.

Daniel är som sushi.

När man äter sushi så tänker man: "Vad fan är det här, sushin säger inget, ser lite sur ut. Eller snarare, sushin ser bestämd ut. Varför gör sushin det?"
När man äter sushi första gången så slås man av riset, den inlagda ingefäran som påstås skall nollställa smaklökarna och den starka wasabin. Daniel är som stark wasabi. Det sägs att Daniel har gjort så många armhävningar att det blivit handavtryck i golvet hemma.

Sen provar man sushi igen. För man har ju hört att det är något man ska lära sig tycka om.

Sen är man fast.

Daniel spelade med den gyllene generationen p-91. Ja, de har hittat på uttrycket själva. Låt gå för det. Säsongen 2010-2011 tillhörde han Bagarmossen. Jag har egentligen ingen aning om varför han valde det alternativet men jag kommer i alla fall ihåg att de hade en tränare under den tiden som skrek mycket och lät som en seriefigur. Daniel återvände till Bollstanäs men till HFF säsongen 2011-2012. Från 2012 har han tillhört A-truppen i Bollstanäs SK. Där han hör hemma enligt min mening.
Spelmässigt har han alltid sett sig som en mittfältare, och han har goda kvaliteter som sådan. Men mittback är ett alternativ som inte är så dumt heller. Stark, snygg, bollsäker.

Daniel var lagkapten 2013. Även 2014. Men jag axlade ansvaret 2014 då Daniels fötter valde att vila hela Daniel under delar av säsongen. Stora delar tyvärr. Jag hoppas att jag slipper vikariera för honom under 2015 också.

På planen är han följsam, smart - ser de lite svårare lösningarna ibland som, om de lyckas, kan ge en stor fördel för uppbyggnaden av ett anfall. Men han kan även spela bollen lugnt och behärskat i lägen som en annan kanske hade panikrensat. Perfekta egenskaper hos en mittback/defensiv mittfältare.

Men. Ja, det kommer ett men. Och det är kanske bara är jag som ser det på träningarna för han håller sig oftast när det gäller seriespel. Daniel älskar att dribbla. Jag brukar ropa "FRASSE THE DRIBBLER" när han går loss under träningarna. Ibland lyckas han, ibland ser han bara ut som en mittback. Alla som känner sig som mittbackar ibland vet känslan.

När jag vrålat det på träningarna så ser man ibland, om man tittar extra noga, ett flin från öra till öra. Det är otroligt roligt och internhumor på högsta nivå. Hela grejen påminner mig om när gamle Totti Thörnberg på träningarna ibland brukade ropa, när han själv hade bollen: "Jag testar vänstern!". Fantastiskt roligt.

Vid sidan av planen är Daniel oftast ganska lågmäld, även om han numera vuxit på sig lite och blivit ganska saftig fysiskt sett. Men allt sitter ju inte i fysiken. Man har ju ett psyke och en personlighet också. Daniel har en personlighet som är otrolig när man lär känna honom ordentligt. Han är en stor humorist, och han kan komma med dräpande kommentarer.

Jag hoppas innerligt att han stannar kvar på Återtåget 2015. Föreningen behöver honom. Vi i spelargruppen behöver honom. Han är en minst sagt viktig kugge att ha med sig under nästkommande säsong då vi ska vinna serien.

Som gästskrivare för redaktionen tror jag att jag talar för alla när jag skriver att vi alla hoppas att Daniel kan utveckla och stärka sin relation till sina fotleder under vintern. Vi behöver Frasse the Dribbler på plan. Och även utanför.

Bringan (konsult)